Nu vill jag sjunga dig milda sånger

9 Nov. 2010. monica


Astrid är en 80 årig gammal dam, kutryggig och smal, hennes tänder hade gluggar med glatt tandkött, och den pappersaktiga huden hade blivit gammal och sträv.
Astrid är en tystlåten person, och håller sej för sig själv. Hennes hus är gammalt och börjar förfalla, hennes trädgård är vildvuxen, och behövde rensas för flera år sedan, men aldrig blivit av. Astrids hus låg i mörker, som alltid, huset var en organisk del av henne själv, inpräglade i hennes kropp. Hennes morgnar var väl inrutade, och hon välkomnade inte sådant som rubbade rutinen. Hon bodde ensam med hemligheter långt bevarade i själen.
Det förflutna hölls i schack. Framtid fanns det ingen. Hon kallades byn häxa, och var enda barnet. Astrid hade en tragisk uppväxt, hennes liv är starkt präglat, av ensamhet, sorg, förtvivlan,och hennes mor dog ung. Astrids mor hade kopparrött hår och var en glad o possitiv människa. Och hon hade goda minnen av henne. Astrids far var bonde. Hon såg inte mycket av honom i sin ungdom, och när han var hemma pratade han aldrig med sin dotter. Hon levde sitt liv i huset, och han levde sitt. Hennes far förstörde hennes ungdom, och hon fick djupa sår i själen. Astrid gifte sej ung, men en man som hennes far valt. En man som inte älskade henne, och hon inte honom. Han gifte till sig, egendomen, marken, och släktnamnet.Han blev aldrig en riktig man för Astrid, han förblev en skepnad i hennes ögon. När hon gifte sej dog hon kroppsligt, hennes liv var en enda stor väntan på att hennes man skulle dö. En väntan på 60 år skulle det bli. Astrid fick en dotter, Sara, som blev så älskad. Hon höll henne i sin famn och ammade henne. Så lade hon handen över hennes ansikte och den vita natten uppslukade dom. Hon dödade sitt barn. Den sommarkvällen dog hon..
De tragiska med Astrid var att hon fick aldrig vara lycklig, hennes liv präglades av sorg och elände, hon växte upp som en död gestalt i en kropp som inte var hennes, hon blev ensam och bitter, och hon hade ingen att anförtro sej åt.

Livet trängde sej på. Lite i sänder väckte de liv i hennes hus. Ljud. Fönster o dörrar som stängdes och öppnades. En späd gestalt hade flyttat in i grannhuset bredvid hennes. En ung kvinna. Slank med mörkt, lockigt hår. Småväxt. Hon hade hört att hennes namn var Veronika.
Veronika hade kommit till byn för att skriva en bok färdig. Hon hade varit där i 2 månader innan hon kommit i gång med skrivandet. Det var ett mödosamt arbete.
Sin granne hade hon inte sett så mycket av, bara de få gånger hon gick ner till byn för att inhandla något, hade hon sette henne passera på vägen. Ingen hälsning, inget leende, bara snön där ute präglade fotspåren av en människa som nyligen satt sina avtryck i den vita snön.

Ändå hade livet återvänt för Astrid, hon började bli medveten om vardagen, och det blev en besatthet att sitta i fönstret och titta på grannhuset och livet som rörde sej där.
Astrid började bry sej.
Tiden gick och vänskapen mellan de två kvinnorna blev starkare och starkare, och Astrids mörker blev till ljus. Hon hade fått en vän.
De hemlihgeter som Astrid burit på sej i 70 långa år, började hon att berätta för Veronika.
Hemligheterna berättades, genom vår, sommar och vinter, och Astrid fick tillbaka kärleken.
Vänskapen öppnade hennes sinnen och hon började kunna känna igen. Skönheten som fanns därute, ljud, fågelkvitter, himlens färger, lukter från skogen, regnets droppar på huden, allt detta hade Astrid hållit inom sej, aldrig känt, men nu hade hennes sinnen öppnats och hon kunde älska igen. Veronikas vänskap hade öppnat hennes hjärta, och hon levde.
Sommraren dom fick tillsammans, hösten och våren, vintern, förändrade en gammal människas hjärta , att vänskapen varade för evigt. Den förändring som blivit i Astrid, den kärlek hon fått, får aldrig förloras, den kan bara öppnas av mera kärlek.
När Veronika for därifrån och kände sej redo att hon uppfyllt det krav hon kommit dit för. Boken. Så det smärtade i hennes hjärta att lämna Astrid åt sitt öde, men hon visste att det fanns kärlek, och hon kunde fara tillbaka hem i gen till Nya Zeeland, med frid i sinnet. Astrid hade huset, och livet, och hon visste att en dag skulle hon återvända dit, till byn som blev hennes öppning på boken, och kärlek och vänskap...