Nu vill jag sjunga dig milda sånger.

Månd. 18/10- 2010 Loggbok.
Har kommit till nästan slutet nu i boken och handlingen har tagit form, man förstår bättre Astrid och Veronika nu och deras liv dom haft. Trots deras olika åldrar och levnadssätt så får dom en stark vänskap, den yngre kvinnan öppnar hjärtat för den äldre och fyller det med kärlek, som hon så länge blockerat i sitt minne. Och Astrid ber Veronika att aldrig glömma kärleken i hennes liv som finns inom henne, och att hon fyller huset hon fått av Astrid som gåva med värme och omtanke, och att kanske små barnfötter kan fylla rummen
så småningom. Jag tycker att kärleken är en gåva vi skall vara rädd om, den kanske inte varar för evig, som i Astrids fall, men fick öppnas i gen av ett varmt och kärleksfullt hjärta som Veronika hade.....


Sid 228-229. Citat 1.

" Du hade rätt", sa Veronika." Det har varit en perfekt dag".
Astrid tittade upp och log. " Jag trodde väl att du skulle tycka om det".

Komentat: Kommer i håg när man varit ute en dag och himlen är blå , man har varit i skogen och njutit av naturen eller plockat bär som Astrid och Veronika gjorde. En perfekt dag då allting känns bra i kropp och själ, en sån dag minns man faktiskt länge. Solen värmen och glädjen av att vara ute är underbar..


Sid. 237. citat 2.
" Jag har tänkt på människorna som bor i de här nya husen", sa Astrid.
" Jag tror att de är gamla. Och jag tror inte alls att de är desperata. Och inte rädda heller.
" Hon gjorde ett uppehåll". jag tror jag vet va de söker.

Komentat: Astrid och Veronika är ute och promenerar på väg till kyrkogården. De passerar en massa moderna byggnader och hus, och vädrar sina tankar om det. Nya hus som äldre människor söker och flyttar in till, dom äldre söker sej till varandra, en plats där andra äldre människor bor. De behöver varandra, och de bor där livet ut.