Lasermannen, s. 14: ”Han kom till Sverige 1989 från ett Eritrea förort av inbördeskrig. På bara två år hade han lyckats läsa in en svensk gymnasiekompetens. Nu väntade belöningen för timmar och åter timmar av studier, sömlösa nätter och sönderbläddrade engelsk-svenska ordböcker. Om några veckor skulle David börja studera antropologi på Stockholms universitet.”
Hur många av oss är unga invandrare som har jobbat hårt med svenskan och hoppas att kunna läsa vidare i Sverige? -Det kunde ha varit vem som helst, tänkte jag medan jag läste detta. Helt godtyckligt.
Lasermannen, s.58: ”Det kändes som att bli skjuten igen. Jag har aldrig känt mig så förnedrad i hela mitt liv!”
Så beskriver Shahram sina känslor efter polismannens besök på sjukhuset. Jag kan nästan inte tro att någon kan vara så oförskämd. En sådan beteende från en tjänsteman (eller från vem som helst) är oacceptabel. Jag vet inte hur det fungerade för tjugo år sedan men idag finns det åtgärder för att garantera att något som det här inte går ostraffat. Kränkning och diskrimination måste anmälas.
Ja man kan verkligen hoppas att kränkningar och diskriminering anmäls. Det var verkligen hemskt för Shahram, han kände sig så kränkt, att bli behandlad så av en polis!
SvaraRadera